Som de flesta vet så mådde jag inte alls bra i min första familj, vi passade inte alls ihop, vi hade olika syn på barnuppfostran och hade ganska svårt att samarbeta. Sedan var det mycket annat som inte stämde, men som jag inte tänker ta upp här eftersom jag inte tycker att det är rättvist. Och efter ca två månader tyckte jag att jag hade gett det tillräckligt med tid och bestämde mig för att gå in i en såkallad rematch för att försöka hitta en ny familj. Rematchen pågår i ca två veckor och är en enormt påfrestande och psykiskt jobbig period. Man slits hela tiden mellan att vilja stanna och att bara vilja åka hem till Sverige och slippa allt som har med värdfamiljer att göra. Och speciellt efter hur det slutade med min första värdfamilj, efter det så var mitt självförtroende i botten och jag ville inte ens fortsätta. Jag bestämde mig först för att jag skulle åka hem, utan att gå in i rematch. Men bestämde mig sedan för att inte ge upp och låta dem vinna bara för att de tryckt ner mig fullständigt. Jag ville inte ge honom den chansen.

Så.. Jag blev matchad med i snitt en värdfamilj om dagen, dock kände jag inte riktigt att de var vad jag letade efter, samt att några tackade nej till mig. Och eftersom jag hamnat fel från början, så var jag mer kräsen denna gång, eftersom jag så gärna ville hamna rätt! Min sista dag i rematch fick jag en familj som jag tyckte verkade bra, men där barnen kändes för unga(3 och 4 år).. Men när jag pratade med mamman så blev jag väldigt positiv och valde dem. Jag tänkte på saken och kom fram till att alla småbarn såklart inte är likadana och därför är det inte säkert att situationen blir den samma som i min första värdfamilj. Så den 27 april flyttade jag från lilla Garnet Valley i Pennsylvania till McLean i Virginia.

Min andra värdfamilj var verkligen toppen, min värdmamma hur bra som helst och barnen jättegulliga. De fick mig verkligen att känna mig som hemma. Men ändå kändes det inte riktigt rätt.. Och mycket var nog för att jag kände att barnen var för små, och min magkänsla hade varit rätt från början. Jag bestämde egentligen i min rematch att jag ville ha äldre barn, men fick nog lite panik med tanken under min sista dag i rematch att jag skulle behöva åka hem, utan att ens ha fått en andra chans. Och innerst inne visste jag ju hur mycket jag ville vara i USA och verkligen genomföra detta.

Men jag mådde inte bra av att jobba som au pair och jag visste inte hur länge jag skulle orka vara kvar, men det jag visste var att jag inte skulle orka ett helt år utan att gå under helt och hållet. Jobbet är otroligt psykiskt påfrestande och det blev bara ännu jobbigare när jag inte riktigt kände att jag ville jobba med så små barn.

När jag berättade för folk här hemma att jag skulle åka iväg som au pair så var det många som sa att jag skulle åka till USA och leva livet.. Chilla, resa och bara leva "The american dream". Men riktigt så är det inte, och många av mina USA-vänner sa att deras nära hemifrån även hade sagt liknande saker. De som inte varit au pairer vet inte hur det är. Du bor hos en familj där du ska känna dig som hemma, som en i familjen.. Men samtidigt så bor du på jobbet, under samma tak som dina chefer. Du är nästan aldrig riktigt ledig, du kan inte visa dig på dåligt humör utan att bli utfrågad eller att någon tycker att du är otrevlig. Du kan inte riktigt vara dig själv, vilket jag inte var. Och det var nog det som var jobbigast för mig.

Men även om jag är hemma efter ca 4 månader så gav jag verkligen denna upplevelse en ärlig chans och nu är jag en stor erfarenhet rikare. Jag ångrar absolut inte att jag åkte och alla de som funderar på att åka: ÅK ÅK ÅK! Man kan aldrig lära sig tillräckligt mycket genom att höra någon annans berättelse, man måste skapa sig sin egen uppfattning. Nu har jag varit där, jag har provat och insett att det inte var något för mig. Min tid i USA var verkligen hur bra som helst, men det mesta av det var tack vare de otroligt fina vänner jag fick där borta.

/Emelie